En udda – men kort – tanke för idag, som får vara startskottet på denna blogg.
Jag håller på just nu att byta ut en gammal 500 Gigabyte extern hårddisk mot en ny 1 Terrabyte disk. När jag byter hårddisk brukar jag överföra alla filer, men den här gången tänkte jag att jag skulle ta bort allt skräp som jag har samlat på mig sedan 1989.
Det var inte så lätt att ta fram kriterier för att välja vilka filer jag skulle behålla och vilka jag skulle radera. Och det fick mig att undra hur, om det var möjligt, om jag skulle välja filer från min hjärna att behålla eller ta bort. Den mänskliga hjärnan är tänkt att ha en kapacitet någonstans mellan 100 Terrabyte och kanske upp till 100 Petabyte (En Petabyte består av 1000 Terrabyte). Osäkerheten beror på att medan datorer använder fysiska minnesplatser som kan räknas, så vet vi inte hur den mänskliga hjärnan använder neuroner som minnesplatser och hur kopplingarna mellan minnesplatser används för att lagra och relatera explicita och unika minnen.
Om det var möjligt och jag hade ett val, hur skulle jag då välja filer från min hjärna – till exempel – för att överföra till min son?
Om det var möjligt, vilka av mina minnesfiler vill jag att min son skall få ärva?
Jag började med att komma ihåg och lista alla viktiga händelser i mitt liv som jag trodde var game changers eller framgångar. Men då insåg jag att denna approach var helt fel. Nu när jag väljer datafiler som ska raderas, är det viktigaste kriteriet om jag eller någon annan någonsin möjligen kan tänkas använda filen igen. Vad jag behövde tänka på var vilka av alla mina minnesfiler skulle vara till mest nytta för min son.
Vad jag önskar – och vad som sannolikt är av mest nytta för honom – är att han inte upprepar alla de misstag som jag har gjort.
För min son måste det vara förståelsen av mina misstag som är mycket mer värdefullt än att beundra mina framgångar. Och här ligger paradoxen. Utan tvekan har jag lärt mig mest från alla misstag som jag har gjort. Men de är inte speciellt roliga att komma ihåg. Alla mina misstag och situationer som skrämt mig, de vill jag ju helst glömma bort. Jag vill inte uppleva det obehaget igen. Vad jag vill komma ihåg är framgångar och trevliga saker.
Så min tanke för idag är att det kanske finns mer att lära från allt som vi vill glömma än från allt som vi vill minnas.
(Tack till Krishna Pillai, som höll denna information för mig!)