Kategori: Uncategorized

Det är jul igen!
Visst kommer jularna allt oftare nu för tiden, eller är det bara en känsla? Har det med att man blir äldre och att 1 år bara är, i mitt fall, 1/57-del av mitt liv, eller har det med klimatförändringarna att göra…

I år blir det ingen vit jul på våra breddgrader även om han, väderguden, skänkte oss ett antal flingor som singlade ned i natt, så att det åtminstone var lite vitt ute – tack för det. Det blev så mycket trevligare att vakna och titta ut.

I år är det 3:e julen som Ylva får fira på sitt boende, och hon är naturligtvis ännu mindre medveten om att det är jul, än tidigare år…hon försvinner mer och mer in i sin form av ”utanförskap” och det är naturligtvis inte lättare att besöka henne nu, även om man tycker att man borde ”blivit van”.
Min första riktigt stora julhälsning går till all den personal, som inte bara nu i jul arbetar på Smaragden och hela Tegelbacken. De gör ett fantastiskt jobb, och jag kunde inte önska en bättre placering än där.

Min stora julönskning är att de får mer resurser, för de kämpar, och många gånger jobbar de ensamma på en avdelning med 6 äldre, mer eller mindre dementa och sjuka. Jag fattar inte att det kan få vara så, för naturligtvis är det ofta lugnt, men det räcker ju med att någon behöver hjälp, och så ramlar en annan, eller råkar ut för något som kräver uppmärksamhet.
Visst de har så de kan kalla på hjälp från andra avdelningar men, ja, ni förstår….så tomten, snälla mer personal till Tegelbacken!

Vi har en insamling som stödjer Alzheimersfonden – vill du ge ett bidrag, så gör du det HÄR

En annan julönskning som faktiskt går i uppfyllelse i år är att vi alla samlas här på julafton. DET, brukar vara nästan omöjligt med alla som jobbar olika, eller reser över världen. Visst 2 jobbar idag och kommer till 15:00 ( till Kalle som ingen ser, men som är på i bakgrunden, för så har det alltid varit ) och 2 åker lite tidigare, för en börjar jobba 05:00 och den andra skall med ett flyg som lyfter 06:30 från Linköping.
Så det innebär att det blir en ovanligt bra jul här hemma

Sedan har jag ett antal fler julhälsningar och den första går till alla på jobbet. Efter ett fantastiskt år igen, där vi inte bara ökar försäljningen utan har trimmat organisationen så allt fungerar ytterligare liiite bättre, så kan man bara vara glad över att man jobbar med ett så härligt gäng. Emmy, Seppo, Daniel, Magnus, Michelle och så klart Hasse och Daniela! Tack för ett kul och bra år! Vi ses nästa år, och då börjar vi på noll igen!

Sedan en julhälsning till Faik Bandy med spelare och tränare, men framför allt till alla ideella funktionärer! Fattar ni hur viktiga ni är och att utan er så skulle det inte bli någon bandy i Finspång. Man kämpar på med ”inte optimala” förutsättningar men lyckas ändå ha många lag igång från skridskoskola, ungdom, flicklag och både ett A och B-lag! I en ort med troligen kortast tid med fullstor bandyplan att spela på!

OCH NI! Missa inte att det är den klassiska annandagsbandyn på torsdag! 14:00 ses vi på Grosvad!

Sedan vill jag avsluta med att önska alla er som orkat läsa detta en God Jul!
Livet har sina utmaningar och vi drabbas alla av dessa utmaningar mer eller mindre, och förr eller senare!
Det kan kännas hopplöst och som om livet aldrig kommer att bli som innan igen, och så är det! Livet blir aldrig som innan, det ändras och tar nya vägar och det kan, eller det kommer att bli bra igen. Bara att det blir bra på ett annat sätt, ett sätt som man inte såg.

Vi måste skratta lite också…så bifogar en bild! Var glad att du inte har vänner som Nalle Puh på jul…

GOD JUL

2 år – det är helt otroligt.
2 år, hur fort har det inte gått.
2 år, det känns som en evighet

Idag fyller Ylva 56, min Ylva och det är nästan 2 år sedan hon fick flytta in på sitt demensboende.

Förr när Ylva fyllde, så brukade jag alltid skoja om att nu börjar de bästa 9 dagarna på året, då Ylva är 1 år äldre än mig. Hon fyller den 16:e och jag den 25:e. Men nu finns det inget att skoja om, hon är inte längre medveten om varken år eller mig.

Vad finns där att skriva, mer än att utvecklingen sakta men säkert går utför…Ylva reagerar ännu mindre och bara är. Hon bara är där dag ut och dag in, och stora delarna av dagen vandrar hon runt. Fram och tillbaka, hit och dit och inte ens när jag är där och besöker, så har hon ro att sitta still.
Hon har fått lite ”ryckningar” eller spasmer, som gör att hon ibland ramlar, och hon har slagit sig lite illa vid några tillfällen. Med en svullen kind, eller blåtira som resultat.
Hon har fått höftskydd, och har ofta en hjälm på sig, så hon skall vara skyddad om det händer.

Ylva har blivit mager, trots att hon äter ganska bra, och hon har fått lite extra näringstillskott, så det har stannat upp och hon har lagt på sig lite mer igen.

För några veckor sedan var det sommarfest på Smaragden och det var fint väder och fantastiskt fint ordnat. Ylva tycker det är lite obehagligt att gå ut, så vi fick äta lite tårta och kaffe inne.

Det finns inte så mycket mer att säga, mer än att man måste få möjligheten att forska mer, och det finns tydligen en bromsmedicin som verkar fungera ganska bra, och det är så viktigt. Ingen skall behöva vara med om detta, varken att få diagnosen, eller som anhörig.

Därför har vi startat en insamling:

https://insamling.alzheimerfonden.se/fundraisers/ylva-och-mickes-insamling

Om du har den minsta möjlighet, så blir vi otroligt glada för en liten, eller lagom, eller en stor slant till vår insamling. Har du ingen möjlighet att bidra ekonomiskt, så kanske du kan dela länken, så någon annan kan bidra. Det är en otroligt fin gest bara det! Vi tackar dig från bådas våra hjärtan.

Avslutar med en bild från när Ylva ändå bodde hemma, strax innan hon blev tvungen att flytta. När det förbannade livet precis hade börjat, idag är det fortfarande ett förbannat liv, men på ett helt annat sätt.

Satte mig ned och skulle sammanfatta ett år som både varit fyllt av aktiviteter men också av tomhet…

Idag var jag och hälsade på Ylva och slås av hennes goda humör. Hon skrattar och dansar och plirar med ögonen och sitter och går omkring om vartannat. Samtidigt som det är skönt att se att hon verkar vara tillfreds och må bra, så smärtar det att hon, med sådan glädje skall vara fast där, på sitt boende för Alzheimer. Hon hade kunnat inspirera så många fler om hon bara fått chansen..
Jag har ju ingen aning om vad som kretsar i hennes medvetande, men något är det som trots allt gör att hon vill dansa och skratta.

I övrigt så fastnade jag här….hade ingen inspiration alls att skriva, så det blir en lista….

• Bruce Springsteen
• Eldkvarn
• IFK Norrköping
• Besöka Ylva
• Måla om huset ( Inte helt klart )
• Åka Cab
• Samuel & Lotta åkte till Italien
• Bröllop
• Alzheimerloppet
• Besöka Ylva
• Ny i Styrelsen i Faik Bandy
• AW med Kalle Baah och Pannbandet
• Porsche Cup på Mantorp
• Besöka Ylva
• Odd Fellowmöten
• Elsa & Ludde flyttar till ny lgh
• Skogsröjet
• Besöka Ylva
• Begravning Inger
• Regnig sommar
• Snöig vinter

Högt och lågt och säkert en del mer som man missade, men som redan fallit i glömska…

Nu satsar vi på 2024, och önskar alla ett Gott Nytt ÅR

Tittar på ”Allt för Sverige” och tänker att det borde vara mottot för våra svenska politiker.
Tänk om de hade ”Allt för Sverige” som underlag när de beslutade och planerade.

I programmet är det 12 amerikaner som får komma hit och uppleva det fantastiska landet som deras förfäder en gång lämnade och de sprudlar av förväntan.

Vi har i allt för många år haft politiker som med det en gång fantastiska Sverige bröstat upp sig och med svenska skattebetalare som språngbräda velat förändra, förbättra och övertyga resten av världen att de skall bli som vi. Delar av världen som haft helt andra kulturer och tankesätt än oss och som inte haft det minst intresse att bli som oss.

Tanken har varit ”tänk om vi kan få alla att bli som oss för vi är bäst”

Detta högmod har fått vårt land att närma sig ett förfall som sprider sig i världen som ett avskräckande exempel.

Sverige är inte homogent längre och vi är ett splittrat land där en del tar avstånd från attacker som utförs av dessa vidriga människor som är Hamas medan andra firar det!
Vi har olika Etiopiska grupper som går till angrepp mot varandra och så alla dessa klaner och kriminella gäng som till viss del styrs från Turkiet och Iran/irak. Märkligt nog har i princip ingen av de som fälls eller skjuts ett vanligt ( i varje fall historiskt ) svenskt namn.

Vi hade en irakisk försvarsminister som var skriven i Sverige och fick bidrag.

Vi har människor som är här illegalt och som har bättre förmåner än vissa fattigpensionärer.

Exemplen är så många och det ena är galnare än det andra och de tar aldrig slut.

Jag önskar att vi går tillbaka till att tänka på det lilla landet i Norden som en gång var lika bra som de andra nordiska länderna och att vi blir mer ”Allt för Sverige.”

Igår var jag och hälsade på Ylva igen.
Tänk att för några år sedan så trodde man väl aldrig att man skulle besöka henne på ett ålderdomshem ( nåja, demensboende)..

Hon skiner upp när jag kommer men sedan är det inte så mycket mer utan hon går omkring mest hela tiden. Har svårt att finna ro och sitta ned och bryr sig egentligen inte så mycket om att jag är där längre.

Men vi tar små promenader ihop i korridorerna och vi sitter där och håller hand och det finns väl ingenting jag gör hellre. Jag önskar vi kunde se tillbaka på ungdomsnätter och dela våra minnen, ungefär som Miss Li sjunger, men vi kan inte prata med varandra och att dela minnen är omöjligt.

Att vi promenerar i korridorerna beror på att hon inte vill gå ut längre. Varför vet vi inte riktigt men hon verkar tycka det är oroande. Så vid ytterdörren stannar hon och vänder.
Och så tar vi en sväng in till hennes rum och tar en bit choklad….det går alltid ned.

Men jag hinner prata med personalen, vattna blommorna och även prata med de andra som bor där. Och kanske någon annan anhörig som är på besök. Det är alltid trevligt.

Hon sjunger också om att man aldrig skall ta något för givet, och att man skulle kunna stoppa tiden..och leva livet..
Jojo…

Ja, vem kunde tro…

Det gör bara ont när jag tänker på det.
Så tänk inte på det….

Hur klara man av att inte tänka på det?
Det gör man inte….

Ett helt ofantligt långt år, så känns det för mig
Ett år går så otroligt fort…säger andra – och allt är väl relativt..

Ja, nu har det gått 1 år ( 20 /6 ) sedan jag fick verkställa det svåraste beslutet jag gjort i mitt liv – att flytta in Ylva på ett boende för människor med demens / Alzheimers. Det kan illustreras som en otroligt svår promenad, men det var ju också nödvändigt, för jag orkade helt enkelt inte att ta hand om henne själv hemma längre.

Nu, ett år senare, så känns ju inte beslutet enklare, men jag har ju kommit till den insikten att det ändå var helt rätt beslut, det var nödvändigt, att Ylva har det bättre och tryggare där hon är med personal omkring henne dygnet runt. Jag skrev då att jag undrade vart ”Ylva tagit vägen”, men det behöver jag ju inte oroa mig för längre, att hon kan gå ut och försvinna, vi vet var hon är och vi vet att personal finns med henne hela tiden.
Men det är klart att det har varit ett år som har varit jobbigt…

Livet rullar på så sakteliga, och fru Sääf, blir tyvärr stadigt sämre och det är svårare och svårare att förstå vad hon tycker och tänker, eftersom hon sedan länge tappat sitt tal. Hon känner igen mig så klart när jag kommer och hälsar på, för man ser att hon skiner upp och blir glad, men på gott och ont, så tyr hon sig mer till personalen och de andra som bor där och ofta, efter att jag varit där en stund, så söker hon sig tillbaka till de andra, och jag blir mindre och mindre ”viktig”. Jag vet ju att det bara finns en väg, men det är ändå svårt att ta in och se…

Ylva flyttade in precis innan midsommar och efter det så följde ju en semesterperiod och det var ont om folk, det var unga ersättare och det var många olika som jobbade på boendet och det kändes bara rörigt och opersonligt..allt var ju så nytt för oss båda.

Efter att det det gått ett tag med ordinarie personal, så blev det så mycket bättre. De som jobbar på boendet är fantastiska och de ( trots underbemanning och otacksamma arbetstider ) tar hand om dem som är där med engagemang och glädje..de har naturligtvis för lite tid att på allvar engagera sig i alla, men de fixar mat, de pysslar, de målar naglar och naturligtvis vårdar alla, och de är alltid glada…och jag märker ju att Ylva tycker om dem…det är helt uppenbart.

Några saker som jag funderat på under resans gång, är:

Bristen på boende för äldre och sjuka! Det skall finnas en garanti på 3 månader, men för oss tog det 6 månader. (Det var långa månader ) Jag hör om äldre som väntar på boende allt för länge, men jag hörde också att målet nu tydligen är att så många som är möjligt skall bo kvar hemma, och att det skall vara det bästa…
Jag kan garantera att ingen av de andra på boendet hos Ylva, som trots allt är mer ”gamla”, än dementa, skulle föredra att bo kvar hemma…de har sin lgh, de kan när de vill gå ut till personalen, de äter ihop, och de har omvårdnad dygnet runt, inte bara 2-4 ggr, när någon åker förbi…Något jag har reagerat på också är att ingen, alltså ingen jag har pratat med, som inte själva har någon äldre på ett boende är att de inte ar en aning om hur mycket pengar det kostar…vad tror du själv, hur stor kostnad är det för Ylva, att bo på tegelbacken varje månad?

Också, hur ”krångligt” det var att ha kontakt med alla olika enheter inom sjukvård och kommun för att få till alla de ev. stöd som man har rätt till eller kan få….jag vet än idag inte om vi har missat något…det är LSS, boendesamordnare, biståndshandläggare, färdtjänstkoordinator, och så sköterskor och läkare….och så överförmyndaren, för att bli god man och kunna sköta ekonomin åt Ylva… (Det är en egen, helt galen historia. )

Sedan har vi Försäkringskassan, och arbetsgivare, och försäkringsbolag för intyg hit och dit, som skall uppdateras regelbundet.

Jag har säkert missat någon, men det har varit ett digert arbete att förse alla med papper, ansöka i tid, att ansöka rätt och att få allt på plats – här får man inte missa att föra bok, för att ha koll på alla man har och har haft kontakt med. För en anhörig, speciellt om man kanske själv är lite till åren kommen, så skulle det vara en stor fördel med en personlig kontakt som fungerar som samordnare…

Nåja, nu är det betydligt lugnare, nu är det mesta på plats, och det rullar på…men livet är ju inte detsamma, när man är ensam, man äter ensam, man går och lägger sig ensam, man vaknar ensam, man försöker hitta på något kul, men så inser man att man är ensam…att den man skulle dela roliga saker med inte finns där…utan bor som en tom själ i ett rum på ett demensboende.
Det är klart man fyller dagarna med andra saker som är både kul och trevliga och med andra människor, men ni fattar….

Häromdagen så fyllde Ylva 55år, och jag tog med en tårta till alla på boendet och vi firade i all enkelhet och det fick mig att minnas att vi förra året gjorde en insamling till alzheimerfonden.

Det gav då över 10,000kr – i år gör vi en ny och jag hoppas vi kan slå förra året. Vill du bidra med en liten slant? Den är på FB, och du hittar insamlingen HÄR

Om vårat lilla bidrag kan hjälpa till i kampen mot ett botemedel, att förstå varför det uppstår eller ett effektivt medel som bromsar utvecklingen så vore det så värt….för detta önskar man ingen, varken den som drabbas eller de som är anhöriga och står vid sidan och ser en människa brytas ned. Så tack till er som skänker en peng!

Nu är det snart midsommar, för en del så blir det väl semester så jag avslutar med att önska dig som orkar med att läsa detta en härlig sommar. Gör en krans vet jag, det hade nog Ylva gjort..

Avslutar med en bild från Ylvas födelsedag. Det var en härlig dag trots allt och hon var sitt vanliga glada jag, och det är nog det mest otroliga ändå att hon när man kommer dit skiner upp, ler, kanske skrattar lite och kan tom ”himla med ögonen” lite som om hon försöker skoja..
Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att lägga upp bilden, men det här är ju verkligheten. Man ser ju Ylva som hon är och det är klart, hon har tappat färgen på håret som vi inte längre kan färga, men frisören kommer regelbundet och ser till lockarna.
Det blev en fin bild ( och mor fick vara med på ett hörn också ) =)

/Micke

Vad är Alzheimerloppet?

Alzheimerloppet är ett motionslopp som arrangeras av Alzheimerfonden för att samla in pengar till den viktiga forskningen.

Läs mer om Alzheimerfonden.

Varje form av pulshöjande aktivitet har visat sig kunna förebygga demenssjukdomar därför satsar Alzheimerfonden på motion och koordination för en bättre hälsa – hjärnhälsan.

Genom åren har Alzheimerloppet blivit ett etablerat lopp med ökat antal deltagare för varje år, både privatpersoner men även företag och vårdenheter. Samla drabbade, anhöriga, unga, gamla, arbetskollegor eller klubbkamrater – Alla är välkomna!

Vad är ett digitalt lopp?

Alzheimerloppet är ett digitalt lopp där alla kan delta oberoende av var du bor i landet. Spring, gå, cykla, simma eller annan pulshöjande aktivitet, valfri sträcka var du vill 25-29 maj. #Alzheimerloppet och lägg upp en bild på dig i social medier (Facebook och Instagram) för att uppmärksamma Alzheimers sjukdom.

När jag läste om detta, så var det självklart att anmäla mig och jag lade upp detta på Fb, och sedan visade det sig att många av Ylvas och mina vänner gjort det samma, så lördagen den 27/5 så blev det en gemensam aktivitet, en lång promenad runt en lokal sjö, med samling efteråt för gemensam grillstund..

Vilket fantastiskt sätt att uppmärksamma denna hemska sjukdom och att på något sätt också uppmärksamma Ylva, som inte kan vara med och som inte längre ens är medveten om att vi gör det…

I dag är ca 160 000 människor i Sverige drabbade av någon demenssjukdom. Alzheimers sjukdom är den vanligaste. Det finns cirka 100 olika diagnoser och många har flera diagnoser samtidigt, till exempel alzheimer och vaskulär demens. Lewykroppsdemens och frontallobsdemens är exempel på andra demenssjukdomar.

Vill du ge en gåva? Gör det HÄR

Är det det man hamnat i – har man blivit en Grumpy Old Man?

Det finns nog en del som skulle hålla med om det, som bara ser vad jag delar på FB. Där är jag Grumpy..det kan jag nog hålla med om….

Jag måste erkänna att jag haft det tufft personligen under några år, och även om de flesta som jag träffar ofta eller dagligen inte kanske alltid märker det så har jag tappat mycket av den energi och gnista som jag alltid haft. Jag har alltid haft en enormt positiv inställning till det mesta och har angripit utmaningar med en inställning att det alltid går att hitta en väg fram. Går det inte på ena sättet, så får man hitta ett alternativ sätt, att ro allt i hamn.

Men ibland stöter man på utmaningar där man inser att det finns inga alternativa dörrar att öppna, det finns ingen väg över eller under, det finns bara ett svart hål, som sakta blir större och större och så känns det att leva med någon som har fått diagnosen Alzheimer.. det är svart!

Kanske är det därför jag blir irriterad när jag läser om hur landet vi bor i, som jag ser det misskötts, och har gjort under lång tid….
Har jag rätt, eller har jag fel, ja, det kan ju bara jag avgöra – hur jag tycker och när jag läser dagligen om den fullständigt barocka kriminaliteten vi har i landet, om sjukvården som ”krisar” med en ny artikel varje vecka, om skolorna som får stänga för att vissa elever beter sig så brutalt att det är en risk för andra elever att vara i skolan.
Vi har ett elsystem som kräver att vi alla sparar på el, och det har bla inneburit att jag har eldat ved för 3,000kr för att spara kanske 4000kr i el….och det är ju fantastiskt smart för klimatet med mina ökade utsläpp..
Och snälla, den som påstår att nedläggningen av känkraften inte har någon påverkan på priset och att ”vi har aldrig exporterat så mycket el som nu”, betyder att vi har ett elsystem som fungerar – kan genast sluta med det…MP och S drev fram en nedläggning, så är det bara! PUNKT! Det kommer vi få lida av länge.

Ja, jag gnäller på FB, vilket är helt meningslöst, det inser jag med, men kanske kan man få en enda person att förstå, att kanske själv börja läsa och lyssna på mer fakta..
Det som slår mig är att trots att man inte får så många reaktioner, och jag tror att mina inlägg ”skuggas” av FB, så inte så många ens ser dem….som när man lägger upp en bild på något annat, är att när man pratar med människor, så håller nästan alla med, de flesta är faktiskt mer ”trötta” på hur det ser ut i landet än mig…tro det eller ej…

På tal om sjukvården, så, ja, efter att dottern varit sjuk i hög feber i flera dagar så ringde hon 1177, och fick en tid till vårdcentralen, med väldigt hög puls och hög sänka, så skickades hon vidare till akuten…
Efter 4 timmar så fick hon lämna, men hela händelsen från besök till nu 1,5 vecka senare är en historia för sig…och, ja, som pappa till en dotter, så finns det helt klart plats för förbättringar. Jag lämnar det där, just nu….

Det kommer att bli bra, sjunger Laleh….och det här en låt jag ofta lyssnar på, för jag vill ändå tro på henne…jag vill så gärna tro att det kommer att bli bra, en dag…

Om jag går vilse
Få mig att hitta tillbaks
Visa mig havet igen
Det som fanns före och är större än jag
Flytta på stenar
Lär mig nåt mera
Barnen dem sjunger
Vi har alla svar
Dom växer som träden
Snart äger ni världen
Ni får mig och tro
Ni kommer klara er bra
Jag är bara en sten i havet
Det är inte värre än så
Så, så, så, några ringar på ett hav
Är allt vi lämnar kvar
Du är bara en sten i havet det är inte värre än så
Så, så, så, vad var det ni sa? vad var det vi sa
Det kommer bli bra, det kommer bli bra

Det är vår i luften säger de på nyheterna, så vi går åt rätt håll, det är väl just nu det enda som gör det, känns det som…

Var rädda om er där ute! Akta er för sol och vår!

…ja, vad skall man säga om 2022…

2022 präglades trots allt en hell del av pandemi under våren även om man lättade upp och till slut tog bort restriktionerna.

För mig så började året med att acceptera att jag tvingats att ansöka om ett boende för Ylva, då jag kände att jag inte längre klarade av att ta hand om henne, med sin alzheimer. Hon var på dagverksamhet som under våren utökades till varje dag, och så hade vi stödteamet här ett par förmiddagar, då jag. var på jobbet. Jag har nästan glömt hur jobbigt det var varje morgon att lämna Ylva för att åka till jobbet.

I februari drog sedan kriget igång i Ukraina och det är fortsatt igång, och man hoppas ju att det snart är över, men man fasar ju samtidigt över vart det kan ta vägen…

Vårens lilla projekt blev en Cab – en MG som skulle bli ett alternativ för att åka på semester, då jag insåg att det inte skulle vara möjligt. En enkel, men rolig bil att göra små utflykter med…och det blev några stycken.

Midsommar kom och i samband med detta, så fick Ylva till slut en plats på sitt boende, och flyttade in och samtidigt som det var nödvändigt för att inte jag själv skulle gå under, så var det det jobbigaste jag varit med om…och är fortfarande. Det sista vi gjorde hemma, var att fira våra födelsedagar.

Elsa jobbar på som tidigare och bor ju i Norrköping med Ludde, och har ett härligt liv och Samuel tog ett beslut att börja plugga och i augusti så flyttade vi upp honom till Sundsvall, där han skall bli journalist. Så här 6 månader senare, så känner han att det var rätt beslut och han trivs både med utbildningen och staden. Sundsvall är helt klart en stad som man måste besöka lite mer, det verkar vara fint där.

Hösten – ja, det var en transportsträcka, och det är tur man har ett arbete som är roligt och fyller upp dagarna, så timmarna går hyfsat snabbt…
Det som var en ljuspunkt var dock att alla fönster blev bytta, och entren med balkong byggdes om. Ett större jobb som blivit försenat pga att jag blev tvungen att bli god man åt Ylva, och det drog ut på tiden…det är inte enkelt att få ta hand om ens frus ekonomi…som vi haft gemensam i över 25 år… =)

Sedan rensade vi lite träd bakom huset och tog ned ca 25 tallar och granar, för att få lite luftigare, men ffa för att bli av med kottar, barr och en massa skräp som de drar med sig…målet är att anlägga en ängsmark bakom huset framöver…

Året avslutades med att vi omfördelade ett antal golfar. Jag hittade en ny , Elsa tog över den röda ”hazardfaran”, och vi sålde DGR…

Så, vad sa vi om året 2022…

……..det är väl ändå ett år…att minnas, för man minns väl både bra och dåliga upplevelser, men årsboken med bilder, kommer nog att bli tunnare än vanligt!
Måtte 2023 bli ett år som blir lite mer normalt, med fred igen i Ukraina, början på återuppbyggnad av energisystem som fungerar, en stärkt rättsstat med inlåsta kriminella och minskade skjutningar och sprängningar, med fokus på att stärka Sverige och vår välfärd, där det mesta fungerar på nåder idag, för att ”fotfolket” springer lite extra…och att man får ha hälsan. För faktum är, har man inte hälsan med sig, så är det inte mycket annat som spelar roll..

2022 är dött…länge leve 2023!

Otroligt mycket:

Barnen – att Samuel har börjat plugga i Sundsvall och tycker det är kul och dessutom trivs i sin lägenhet och med sina nya kamrater.
Elsa, som bott ett år i Norrköping och trivs på sitt jobb,
Att de båda har härliga sambos som är hur mysiga och trevliga som helst ( Nåja, Samuel är ju särbo just nu ).

Att man har föräldrar som mår bra och klara sig själva och tom har möjlighet att hjälpa mig med allsköns göromål i trädgården, som gör att jag slipper, men främst att de har något kul och givande att jobba med..

Ett arbete som är hur kul som helst, och där jag verkligen trivs – och vi har massor att göra och vi utvecklas och förfinar oss hela tiden…med fantastiska arbetskamrater, som gör dagarna roliga och trevliga, eftersom vi har ett härligt go och mycket glädje på jobbet..

Ylva, som bor på ett fint boende, med fantastisk personal, som verkligen gör sitt bästa för att ta hand om henne, de kämpar på med massor med utmaningar men de är ändå närvarande och har ett leende på läpparna varje gång jag är på besök…

I allt detta så har jag ju egentligen bara en enda anledning att inte vara glad och som är nästan lika tung som allt annat ovan…och det är just detta faktum, att Ylva, bor på ett boende för dementa, med sin Alzheimer….och tänk, det har redan gått 5 månader, sedan hon flyttade in….otroligt.

Visst har det blivit lättare, och man har på sätt och viss vant sig….lite…att vara ensam, men det är fortfarande så jobbigt periodvis, och så tragiskt..

För att hjälpa personalen att mer förstå hur Ylva var innan sin sjukdom, hur aktiv och glad hon alltid ( nåja, inte allltid,men 99% av tiden ) var, så gjorde jag en fotobok med bilder från livet…och det blev också en litet bildspel….som jag lägger upp här..det är några minuter med bilder på Ylva från en del av de äventyr och den vardag som vi haft under en del av åren..

Här är den….

Se den om du vill, men den är mest här för min egen del…

Jag blir både glad och sorgsen när jag ser den….det är glada minnen, men också en påminnelse om saknaden, av någon som man levt ett liv med…..

Glada Ylva….