Hoppa till innehåll
Meny
Mikael Sääf
  • Blogg
  • Kontakt
  • Min alldeles egna plats för tankar
  • Så…det här är jag
Mikael Sääf

Det förbannade livet del 2

Publicerad den juli 17, 2022juli 17, 2022

Trädet som knäcks

En månad sedan
För snart 1 månad sedan lämnade jag in Ylva på ett boende för personer med demens/Alzheimer. Det svåraste jag någonsin gjort..

Det som var en stor förändring i vårt liv börjar för oss båda bli det nya normala. Hur normalt det nu kan bli. Ylva har börjat anpassa sig och ser nog boendet som hennes nya plats, även om hon säger att hon vill åka hem ibland, men det gjorde hon även när hon bodde hemma hos mig, så vart hem är, vet vi nog inte riktigt.

Dåligt samvete
Att lämna henne, gav mig dåligt samvete och man funderade på om man var vek och gav upp för tidigt. Att man svek och det var kämpigt att bara åka förbi utanför de första dagarna och se huset.

Det var väldigt jobbigt att leva med det och att ha Ylva hemma, jag måste erkänna det, det fanns inte tid för något annat, och att vara hemifrån och lämna henne ensam, var också ett stressmoment.

Men samtidigt var det befriande att åka till jobbet, att bara vara tvungen att tänka på vad jag hade att göra där, det blev ju ett andningshål.

När man nu slappnar av och vet att Ylva har det bra på boendet så är det som om man hamnat utanför den bubbla man levt i i så många år, där man ”stängt in” det som händer. Man var i bubblan och det fanns inget alternativ.

Nu är man helt plötsligt utanför bubblan och ser in i den och blir medveten om hur tragiskt det är. När man ser det från utsidan så blir det verkligt på ett helt annat sätt. Det brutala är där inne i ballongen och grinar åt en.

Det gör det jobbigare på sitt sätt. Det är svårare att hålla sorgen inom sig. Svårare att stänga allt inne…man vet ju att hon aldrig kommer att komma ut därifrån.

Mår mycket bättre. 
Ja, men så är det faktiskt. Det är helt uppenbart att den stress som jag haft har fått mig att må väldigt konstigt under lång tid. Dubbla hjärtslag, yrsel och obehag på flera olika sätt har nu efter några veckor lagt sig avsevärt. Stressen har ersatts av en annan typ av sorg. Men så vet jag att Ylva har det bra, jag ser att hon trivs, men också hur glad hon blir när jag eller barnen tittar in på besök. Det svåra är avskedet, där vi får hitta på någon avledande manöver med personalen, och helt enkelt bara smita ut. Lite som man gjorde när man lämnade barnen på dagis när de var små.

Samtidigt finns nu möjligheten att umgås med barnen och träffas på helt andra villkor. Vi kan hitta på helt andra saker än vad vi kunde innan Ylva flyttade. Då handlade det om att de kom hem och åt eller fikade, inte så mycket mer. 
Att kunna träffa barnen på helt andra villkor ger en förnyad stor glädje! 

Muntras upp
För någon vecka sedan så kände jag att jag behöver muntras upp, och tänker att varför inte gå på en konsert. Det blir kanon. Vad finns – Melissa Horn i Söderköping – perfekt,  det bokar vi! 

Ärligt, om man ska muntras upp…..så skall man inte gå inte på Melissa Horn. 

Mer melankoliskt kan man inte få. 😳 Hon sjunger ju jättebra och en del låtar är fantastiska, men – mä, inte blir man munter. Hon sa det till och med till publiken

-”Ni har alla haft dåliga perioder i ert liv, annars skulle ni inte gå på min konsert!” 

Haha, där var jag och åkte hem – nåja, lite mer munter var jag ändå.


Så, för att avsluta – med varför jag skrev om trädet som knäcks.

Livet utanför bubblan, får en att se saker ur en helt annan synvinkel än tidigare och häromdagen gick jag en promenad i skogen som vi ofta brukar gå, och när jag passerar den här gläntan med träden så ser jag att ett av träden är på väg att falla.
Min lilla hjärna ser då helt plötsligt att detta är Ylva. Ylva är där mellan alla ståtliga träd, som står rakryggade och njuter av solen, medans Ylva är på väg att knäckas, hon är trädet som snart är på väg att slå i marken och som aldrig kommer att resa sig igen.

Nu kommer jag att välja att se det som om Ylva är på väg att göra en volt, en hjulning eller en flick-flack istället, för att det skall bli lättare att gå förbi. Hon var ju ändå en fena på gymnastik!

Share on Social Media
facebook

7 svar på ”Det förbannade livet del 2”

  1. Hans Annebäck skriver:
    juli 17, 2022 kl. 8:11 e m

    Hej Micke !
    Jag har förstått att det har varit jobbigt för er alla och jag hoppas och önskar att det blir bra för Ylva, dig och ”barnen”. Ibland är det svåra beslut att ta men nödvändiga.

    Svara
  2. Agneta Hernell skriver:
    juli 17, 2022 kl. 8:31 e m

    Kan inte fatta att detta hänt Ylva! Har jobbat med henne många år på Svärtingehus. Alltid glada skratt och positiv till allt som jag ville göra med eleverna på musiken . Många härliga möten på skolan. Vi har följt varandra många härliga år. Önskar jag kunde göra något, men vet inte vad. Många Styrkekramar till hela familjen. Om hon mins mig/ eller inte , så ge henne en bamsekram från mig , kommer aldrig att glömma henne . Kramar till både dej och barnen.💞💞💞💞💞💞

    Svara
  3. Helena Herrmann skriver:
    juli 17, 2022 kl. 9:08 e m

    ❤️

    Svara
  4. Gunilla skriver:
    juli 17, 2022 kl. 9:22 e m

    Jag känner så med dig, vi fick göra samma sak med min mamma och det är det svåraste vi gjort. Pappa kom aldrig över det riktigt tyvärr. Bra att du ser till att få kvalitetstid med dina barn, ni behöver varandra nu. Ylva har det bra och får det stöd och den hjälp hon behöver. Du tänkte på Ylvas bästa när du fattade ditt beslut.

    Svara
  5. Jenny Hultberg skriver:
    juli 18, 2022 kl. 6:18 f m

    Styrkekram till främst dig Micke, men du kunde inte gjort på något annat vis. Härligt att höra att barnen och du nu kan göra lite andra saker som nu mår bra av. Även härligt att höra att Ylva har det bra på boendet.
    Tänker på er🫶🏼
    Kram Jenny Hultberg (fd arbetskamrat på Svärtingehus)

    Svara
  6. Carina Kalered skriver:
    juli 18, 2022 kl. 7:03 f m

    Du skriver otroligt beskrivande och bra. Det kanske kan bli en bok! Ja Ylva var en väldigt duktig gymnast! Vi har väldigt många glada och mysiga minnen från alla timmar tillsammans i gympahallen, på resor och tävlingar. Och Ylvas glada skratt var alltid med. Klokt av dig att ge både dig och Ylva det ni behöver mest just nu. Ylva får god omsorg och du kan släppa lite stress och ansvar. Hälsa Ylva och barnen! Vi ses snart! Carina

    Svara
  7. Pingback: Det förbannade livet – Mikael Sääf

Lämna ett svar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste inläggen

  • Grumpy old men
  • 2022 ett år att…..
  • Det förbannade livet del 3
  • Vad har man att vara glad för?
  • Tystnad

Senaste kommentarer

  • Det förbannade livet – Mikael Sääf om Det förbannade livet del 2
  • Mats Hasselqvist Lambot om Det förbannade livet del 3
  • Kjell Ovelius om Det förbannade livet del 3
  • Christina Widerström om Det förbannade livet del 3
  • Agneta Hernell om Det förbannade livet del 3

Arkiv

  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • mars 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021

Kategorier

  • Elektronik
  • Uncategorized

Meta

  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.org

Arkiv

  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • mars 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021

Kategorier

  • Elektronik
  • Uncategorized

Meta

  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.org
©2023 Mikael Sääf | Drivs med SuperbThemes och WordPress