Det är väl en fråga man får allt som oftast och vad är det vanligaste svaret?
-”Hej, jo det är bra, själv då!”
-”Jo, då, det är jämna plågor!”
Typ, eller hur?
Nu för tiden, så är mitt normala svar: -”Jodå, med mig är det bra! Men annars är det ju som det är.”
De flesta jag träffar, vet ju hur det är, med Ylva, som sedan 2,5 år bor på ett demensboende pga att hon fick alzheimers vid 50 års ålder. Många tänker då på att man minns någon farmor, eller morfar som var lite virrig på slutet när man hälsade på, på äldreboendet – men få förstår hur det är att leva med någon som har fått alzheimers. Som har tappat talet, som tycker ”människorna” i spegeln är otäcka, eller någon annan som man inte vet vem det är. Som behöver hjälp med att äta och att klä sig.
Idag, slipper jag ju det, då det sköts av personalen på boendet, och jag behöver bara gå dit och träffa henne. En person som, jag tror känner igen mig, för hon ser glad ut, tar gärna några danssteg, men efter 2-3 minuter så kan hon gå ifrån mig, för att vandra runt igen, som hon gör större delen av tiden hon är vaken.
Men, allt detta orkar man ju inte med att berätta när man svara på hur det är, så ett enkelt – med mig är det bra, är enkelt att kasta ur sig och så är det bra med det. Jag försöker vara positiv, och är nog nästa alltid på gott humör. Framför allt offentligt och bland folk. Det är nog få som träffat mig som kan se mig som annat är en ”glad prick”. Men ibland så tänker jag på ett gammalt citat, framför allt när jag är ensam och är allt annat än glad och munter:
Du behöver inte vara positiv hela tiden. Det är helt okej att känna sig ledsen, arg, irriterad, orolig och rädd. Att ha känslor gör inte dig till en ”negativ” person. Det gör dig mänsklig. (Lori Deschene)
Jag är inget annat än mänsklig, och ibland tar den mänskligheten över….och framför allt så känner jag mig ledsen och rädd…för som en tappad ballong så förlorar jag dig lite mer för varje dag som går….
