Om välfärden fungerade som man skulle vilja…
Mina tankar kring vården med mitt 1,5 år med extraslag på hjärtat.
Allt började i april 2020 om jag minns det rätt, och i början fattade jag nog inte att det var extraslag som var problemet. Jag hade ont i halsen, inte så där som man har när man har ont i halsen av en förkylning utan en svidande känsla som ibland tom spred sig ut i hela bröstet, jag mådde dåligt av läget och så hade Corona slagit sina klor i Sverige och media bombarderade oss med den ena skräckhistorien efter den andra, och så plötsligt dog Adam Alsing!
Hans bortgång i Corona fick mig att bli rädd, han var ju inte äldre än mig, lite kraftigare och med diabetes och, visade det sig, hjärtproblem. Men det fick mig att bli rädd, och med en fru som fått diagnosen Alzhemer/Demens, så dök den upp – rädslan för att inte kunna ta hand om familjen. Skräcken för vad som skulle hända om jag drabbades av Corona och gick bort…
Sommaren kom och jag mådde dåligt, hjärtproblem blev värre och jag sov dåligt, känslan av hjärtklappning och paniken…svedan i halsen mm. Jag minns att vi var på en lite tripp till Göteborg och västkusten och att jag på hotellet, låg vaken, rädd, med känslan av att kroppen höll på att domna, och jag funderade på om jag skulle gå ned till receptionen och sitta där utfall något hände och jag tuppade av….
Första resan till akuten kom i juli, jag hade varit vaken flera timmar, vankat upp och ned, sittandes i soffan och kände att det går inte längre, jag ringde akut och bev hämtad av ambulans och körd in till akuten i Norrköping. Liggandes på en brits, kollade de ekg, tog prover och efter en timme, så förklarade de att det är inget fel på mig. Läkaren ställde lite frågor om stress och hur läget var och jag förklarade att jag har en sjuk fru, och i journalen kan jag senare läsa ordet ”gråtmild” och fick med mig hem att jag kanske skulle kontakta någon att prata med…
Under hösten fortsatte problemen och jag kunde bli precis matt, känna mig stel i nacken, och få känslan av att att tuppa av, i princip när som helst som när vi tog en promenad, och det fick mig att åka upp till jourmottagningen på vårdcentrum, där de återigen tog ett ekg, men efter att ha läst journalen så kom de tillbaka och sa – det är inget fel -du får gå hem, utan någon mer förklaring, och jag sa, att jag klarar inte av att ha det så här, kan jag åtminstone få prata med läkaren? Som kom in, och jag kände att jag mest tog hennes tid. Jag förklarade att jag inte orkar med att ha det så här och att jag inte ens klarar av att gå ut i skogen längre av rädsla för att något skall hända. Hon sa kort att dubbelslag är vanligt och att jag inte hade dött ännu…
Februari – är uppe, kan inte sova, sitter i soffan men känner bara att det är inte bra, det kryper i ansiktet, domningar och matthet, lite andnöd, känslan av att jag håller på att svimma eller tuppa av, så jag ringer och ambulansen kommer efter ca 30 min…de kollar ekg (efter en hel del problem med uppkopplingen -vi har dåliga ambulanser i Finspång) men till slut, så kollar de av, får lugnande besked att det är bara vanliga extraslag som inte är farliga ,men obehagliga och att man inte kan göra något ytterligare på akuten, så jag väljer att gå in igen…dock något lugnare av att fått hjärtat kollat.
Får kallelse till 24 timmars EKG som sker i mars, och efter det, som visar på en del VES, eller extraslag, så beslutar man sig för att göra ett ultraljud, och ev ett arbets-ekg..
Får en kallelse till ultraljudsundersökning..men det visar sig att det kommer att dröja ca 7 månader innan det blir gjort. – i mitten på oktober.
Våren går, och sommaren, där jag har detta mer eller mindre och har vissa veckor där jag inte sover en hel natt, men någon vecka däremellan som jag kan sova riktigt bra, men jag mår egentligen inte riktigt bra och undviker att göra saker, åker inte gärna bort för att jag rätt som det är får denna hjärtklappning och obehaget….
Under tiden jag går och väntar på ultraljudet, så hinner man med ett arbetsekg också, och det är i september, och det är väl först här som en läkare jag prata med verkligen övertygar mig om att dessa extraslag är helt ofarliga och inget man dör av…och jag kan faktiskt slappna av och inte bli skrämd av dem när de kommer…jag börjar kunna tänka bor dem och jag sover äntligen bättre på nätterna – flera nätter i rad….galet skönt
Ultraljudet har jag precis gjort och inte fått resultatet av ännu…
Så, tillbaka till mitt drömscenario – hur skulle det ha gått till?
Första besöket på akuten skulle ha tagits lite mer på allvar och det skulle ha bokats in en uppföljning med läkare någon vecka efteråt – man skulle ha bokat ett arbetsekg och genomfört ett ultraljud inom en månad, helst 14 dagar och detta skulle sedan ha resulterat i en ny uppföljning med en ”pedagogisk” läkare ( läs psykolog ) – allt detta inom max 1-2 månader…men gärna inom 1 månads tid.
Då hade jag varit där jag är idag redan i september 2020, istället för november 2021. Jag hade fått en grundlig genomgång, samt fått samtalat med en läkare som på allvar berättade och förklarade hur det är och hur man kan ”tänka bort” detta problem, genom att först att det inte är farligt – bara det gör ju att besvären lägger sig och minskar!
Om vi haft en välfärd som fungerade exemplarisk, så hade jag för länge sedan kunnat slappna av och kunnat återgå till en mer normal vardag. Det hade inte kostat mer än det har gjort idag, för jag har ju gjort detta, bara att det skett under nästan 1,5 års tid, och att jag fått jaga, ringa och bett om att få den hjälpen, för att jag under länga perioder mått otroligt dåligt…
Idag mår jag ju bättre, även om jag fortfarande känner av det, men med kunskapen jag har idag, så kan jag stänga av det, jag kan tänka bort det och jag är inte så rädd för att gå ut i skogen och känna rädsla för att plötsligt få hjärtproblem och kanske tuppa av och ingen kan hjälpa mig…
Vem vet, snart kanske jag är helt av med problemet….
En lite koll bara – om du hittat hit och läst, kan du inte bara lämna ett Y som kommentar, så skulle jag bli glad. Jag skriver egentligen detta mest för min egen del och inte för att sprida, men, kanske hittar du hit av någon anledning och jag skulle bli glad för ett positivt Y……
Tack
