Igår var jag och hälsade på Ylva igen.
Tänk att för några år sedan så trodde man väl aldrig att man skulle besöka henne på ett ålderdomshem ( nåja, demensboende)..
Hon skiner upp när jag kommer men sedan är det inte så mycket mer utan hon går omkring mest hela tiden. Har svårt att finna ro och sitta ned och bryr sig egentligen inte så mycket om att jag är där längre.
Men vi tar små promenader ihop i korridorerna och vi sitter där och håller hand och det finns väl ingenting jag gör hellre. Jag önskar vi kunde se tillbaka på ungdomsnätter och dela våra minnen, ungefär som Miss Li sjunger, men vi kan inte prata med varandra och att dela minnen är omöjligt.
Att vi promenerar i korridorerna beror på att hon inte vill gå ut längre. Varför vet vi inte riktigt men hon verkar tycka det är oroande. Så vid ytterdörren stannar hon och vänder.
Och så tar vi en sväng in till hennes rum och tar en bit choklad….det går alltid ned.
Men jag hinner prata med personalen, vattna blommorna och även prata med de andra som bor där. Och kanske någon annan anhörig som är på besök. Det är alltid trevligt.
Hon sjunger också om att man aldrig skall ta något för givet, och att man skulle kunna stoppa tiden..och leva livet..
Jojo…
Ja, vem kunde tro…