För någon vecka sedan så dök meningen upp i mitt huvud
Hur minns man någon som glömt? Det började nog lite som en ordlek först i mina tankar och jag spelade med orden minnas och glömt. Tror att det var för att jag fick frågan:
-”Minns hon dig, när du är på besök?”
Jag svarade som vanligt, jag vet inte, hon tittar på mig och ser glad ut, och på så sett så reagerar hon ju, men om det bara är för att jag är där regelbundet, eller om hon faktiskt minns vem jag är – är omöjligt att svara på. Hur skall jag kunna veta, då det är så många år sedan som hon tappade både tal och skrift. Vi har ju inte kunnat kommunicera på 4-5år.
Ja, åren går och när jag nu satt där och tänkte på orden minnas och glömma, så insåg jag att vi skapar ju inge nya minnen tillsammans, och de som vi hade – ligger ju längre och längre tillbaka i historien. Ylva har ju varit sjuk i snart 7 år, och det är snart 3 år sedan hon flyttade till sitt boende.
Samuel har både flyttat till Sundsvall för att plugga, och återvänt hem under dessa år. Det har hänt så mycket i Elsas liv också och inget av detta är hon medveten om.
Då inser jag ju att jag nästan glömt hur hon var, hennes skratt, som var det jag en gång föll för. Vad hon i stora drag gillade, hur hon faktiskt lät, vad vi skrattade åt tillsammans och vilka våra planer var för framtiden. I takt med att hennes minne försvunnit, så har även mina. Inte försvunnit, men ni förstår – liksom ”suddats” ut, lite som när man gnuggar på en blyertsteckning….allt har blivit lite otydligare.
Men som tur är finns det bilder och en del video. Men ändå, det där ”vardagliga” man höll på med. Det är ju som borta.
Tittar på lite bilder och hittade en som jag gärna delar…Mamma Ylva med barnen när de var små. Hon var ju en pedagog, och såg till att de hade det så bra de kunde. Den här stunds hade jag inte kommit ihåg oavsett, så bilder är så viktiga.
Det jag saknar idag och som jag ångrar lite är att man inte mer noggrant ”dokumenterade” resan från diagnos och fram till flytt in till boende…jag har svårt att minnas hur fort/sakta det gick, hur talet och skrivkunskapen avtog, men det var fullt upp med så mycket annat, och så kom det en pandemi mitt i allt dessutom.
Nog med minnen och glömska för idag. Hur tänker du? Minns du dem som glömt?