2 år – det är helt otroligt.
2 år, hur fort har det inte gått.
2 år, det känns som en evighet
Idag fyller Ylva 56, min Ylva och det är nästan 2 år sedan hon fick flytta in på sitt demensboende.
Förr när Ylva fyllde, så brukade jag alltid skoja om att nu börjar de bästa 9 dagarna på året, då Ylva är 1 år äldre än mig. Hon fyller den 16:e och jag den 25:e. Men nu finns det inget att skoja om, hon är inte längre medveten om varken år eller mig.
Vad finns där att skriva, mer än att utvecklingen sakta men säkert går utför…Ylva reagerar ännu mindre och bara är. Hon bara är där dag ut och dag in, och stora delarna av dagen vandrar hon runt. Fram och tillbaka, hit och dit och inte ens när jag är där och besöker, så har hon ro att sitta still.
Hon har fått lite ”ryckningar” eller spasmer, som gör att hon ibland ramlar, och hon har slagit sig lite illa vid några tillfällen. Med en svullen kind, eller blåtira som resultat.
Hon har fått höftskydd, och har ofta en hjälm på sig, så hon skall vara skyddad om det händer.
Ylva har blivit mager, trots att hon äter ganska bra, och hon har fått lite extra näringstillskott, så det har stannat upp och hon har lagt på sig lite mer igen.
För några veckor sedan var det sommarfest på Smaragden och det var fint väder och fantastiskt fint ordnat. Ylva tycker det är lite obehagligt att gå ut, så vi fick äta lite tårta och kaffe inne.
Det finns inte så mycket mer att säga, mer än att man måste få möjligheten att forska mer, och det finns tydligen en bromsmedicin som verkar fungera ganska bra, och det är så viktigt. Ingen skall behöva vara med om detta, varken att få diagnosen, eller som anhörig.
Därför har vi startat en insamling:
https://insamling.alzheimerfonden.se/fundraisers/ylva-och-mickes-insamling
Om du har den minsta möjlighet, så blir vi otroligt glada för en liten, eller lagom, eller en stor slant till vår insamling. Har du ingen möjlighet att bidra ekonomiskt, så kanske du kan dela länken, så någon annan kan bidra. Det är en otroligt fin gest bara det! Vi tackar dig från bådas våra hjärtan.
Avslutar med en bild från när Ylva ändå bodde hemma, strax innan hon blev tvungen att flytta. När det förbannade livet precis hade börjat, idag är det fortfarande ett förbannat liv, men på ett helt annat sätt.
