Hur är det möjligt, att det redan hart gått 6 månader sedan Ylva fick flytta in på sitt boende?
6 månader sedan det verkställdes, det svåraste jag gjort att flytta in Ylva på ett boende för dementa, med sin Alzheimer…men då hade det gått så långt att det fanns inget alternativ, jag hade gått under själv om det inte blivit en förändring…så, det var nödvändigt och det kände jag egentligen redan i december förra året 2021. Det var då jag tog beslutet att ansöka om boende…
Tiden på boendet har. varit bra, det var lite rörigt i början, men det var semestertider, vikarier, personalbrist och allt var nytt för både mig och Ylva, så klart.
Nu har vi landat, och det är ”så bra det kan”.
Det är bra personal, de tar väl omhand om sina ”ungdomar” och Ylva tyr sig till dem. Hon har blivit sämre, under dessa månader och det är så klart otroligt jobbigt att se henne, så nedbruten och energilös. Det är verkligen inte min Ylva, den där glada, spralliga Ylva full av energi och livslust..
Det är jobbigt att hälsa på, det är jobbigt att gå därifrån, och det är tom jobbigt att bara åka förbi och se om det lyser i hennes fönster, och tänka på henne där….
Samtidigt…
Jag har ju egentligen allt att vara glad över….jag bor bra, har ett bra jobb, som jag trivs med och 2 underbara ungar som har vuxit upp och blivit vuxna, med sambos och jobb/studier…
Men jag har märkt att Ylva var mitt allt..hon har lämnat ett enormt stort hål som ibland känns som en avgrund – ett svart hål.
PÅ något sätt vet jag ju det, vi har ju ändå hängt ihop sedan vi fyllde 25, men det är klart att det blir så mycket mer uppenbart nu….
Ibland känner jag bara – Ta mig tillbaka, ta mig tillbaka till när livet var mitt i det som man nu bara har minnen kvar av…
Som tillbaka till den där dagen vi träffades
Ylva och jag träffades första gången på ett bröllop, och det är verkligen ett ödes nyck att vi sågs där, och när vi skildes åt, sa hon:
Jag heter Ylva Carlsson och jag finns i telefonkatalogen – ring om du vill ta en fika.
Det fanns 3 olika Ylva Carlsson och jag chansade och hamnade rätt, vi tog en fika, sedan blev den ett biobesök, och så flyttade hon in hos mig när jag bodde på Nygatan….i juni 1993…
I juni 2021, flyttade hon ut…28 år senare…
Jag avslutar med ett enkelt bildspel, med bilder från livet med fokus på Ylva – en hyllning och en samling av minnen, som hon inte längre har kvar, men som är det, som jag har kvar…
Dessa bilder gjorde jag en fotobok av, som jag lämnade in på boendet, för att personalen skulle få en bild av hur Ylva var innan hon blev sjuk…
Fina glada Ylva. Kommer ihåg från våra möten att hon alltid såg saker från den ljusa sidan…det löser sig. Så sorgligt att det blev så här.🌹🌹
Så underbar fotobok! Minns henne med glädje. Alltid ett leende på läpparna! Är tacksam att jag fick lära känna henne. En fantastisk kollega ock vän.Tänker på dig och dina barn önskar er all lycka och ork att minnas Ylva som hon var. Många kramar till er. Agneta Hernell ( musiklärare på Svärtingehus.)
Tack för denna fotobok. Glad fnittrig och en fantastisk människa som jag fick glädjen att jobba med under flera år.
Jag tycker det är bra gjort av dig Micke att skriva av dig. Det hjälper i den svåra tid du är i. Ylva har det bäst där hon är nu och du kommer att må lite bättre dag för dag. På Odd märker jag att du broder är mer gamla Micke igen. Så skönt att se. Fina familjebilder du delar med dig av. Broder Kjell
Vad säger man?
Härliga Ylva är inte samma person längre. Kram till er!