Det förbannade livet del 2

Trädet som knäcks

En månad sedan
För snart 1 månad sedan lämnade jag in Ylva på ett boende för personer med demens/Alzheimer. Det svåraste jag någonsin gjort..

Det som var en stor förändring i vårt liv börjar för oss båda bli det nya normala. Hur normalt det nu kan bli. Ylva har börjat anpassa sig och ser nog boendet som hennes nya plats, även om hon säger att hon vill åka hem ibland, men det gjorde hon även när hon bodde hemma hos mig, så vart hem är, vet vi nog inte riktigt.

Dåligt samvete
Att lämna henne, gav mig dåligt samvete och man funderade på om man var vek och gav upp för tidigt. Att man svek och det var kämpigt att bara åka förbi utanför de första dagarna och se huset.

Det var väldigt jobbigt att leva med det och att ha Ylva hemma, jag måste erkänna det, det fanns inte tid för något annat, och att vara hemifrån och lämna henne ensam, var också ett stressmoment.

Men samtidigt var det befriande att åka till jobbet, att bara vara tvungen att tänka på vad jag hade att göra där, det blev ju ett andningshål.

När man nu slappnar av och vet att Ylva har det bra på boendet så är det som om man hamnat utanför den bubbla man levt i i så många år, där man ”stängt in” det som händer. Man var i bubblan och det fanns inget alternativ.

Nu är man helt plötsligt utanför bubblan och ser in i den och blir medveten om hur tragiskt det är. När man ser det från utsidan så blir det verkligt på ett helt annat sätt. Det brutala är där inne i ballongen och grinar åt en.

Det gör det jobbigare på sitt sätt. Det är svårare att hålla sorgen inom sig. Svårare att stänga allt inne…man vet ju att hon aldrig kommer att komma ut därifrån.

Mår mycket bättre. 
Ja, men så är det faktiskt. Det är helt uppenbart att den stress som jag haft har fått mig att må väldigt konstigt under lång tid. Dubbla hjärtslag, yrsel och obehag på flera olika sätt har nu efter några veckor lagt sig avsevärt. Stressen har ersatts av en annan typ av sorg. Men så vet jag att Ylva har det bra, jag ser att hon trivs, men också hur glad hon blir när jag eller barnen tittar in på besök. Det svåra är avskedet, där vi får hitta på någon avledande manöver med personalen, och helt enkelt bara smita ut. Lite som man gjorde när man lämnade barnen på dagis när de var små.

Samtidigt finns nu möjligheten att umgås med barnen och träffas på helt andra villkor. Vi kan hitta på helt andra saker än vad vi kunde innan Ylva flyttade. Då handlade det om att de kom hem och åt eller fikade, inte så mycket mer. 
Att kunna träffa barnen på helt andra villkor ger en förnyad stor glädje! 

Muntras upp
För någon vecka sedan så kände jag att jag behöver muntras upp, och tänker att varför inte gå på en konsert. Det blir kanon. Vad finns – Melissa Horn i Söderköping – perfekt,  det bokar vi! 

Ärligt, om man ska muntras upp…..så skall man inte gå inte på Melissa Horn. 

Mer melankoliskt kan man inte få. 😳 Hon sjunger ju jättebra och en del låtar är fantastiska, men – mä, inte blir man munter. Hon sa det till och med till publiken

-”Ni har alla haft dåliga perioder i ert liv, annars skulle ni inte gå på min konsert!” 

Haha, där var jag och åkte hem – nåja, lite mer munter var jag ändå.

Så, för att avsluta – med varför jag skrev om trädet som knäcks.

Livet utanför bubblan, får en att se saker ur en helt annan synvinkel än tidigare och häromdagen gick jag en promenad i skogen som vi ofta brukar gå, och när jag passerar den här gläntan med träden så ser jag att ett av träden är på väg att falla.
Min lilla hjärna ser då helt plötsligt att detta är Ylva. Ylva är där mellan alla ståtliga träd, som står rakryggade och njuter av solen, medans Ylva är på väg att knäckas, hon är trädet som snart är på väg att slå i marken och som aldrig kommer att resa sig igen.

Nu kommer jag att välja att se det som om Ylva är på väg att göra en volt, en hjulning eller en flick-flack istället, för att det skall bli lättare att gå förbi. Hon var ju ändå en fena på gymnastik!