Idag (20/6-2022) har jag gjort något som nog är det svåraste jag gjort i mitt liv…
Jag har flyttat in Ylva på ett demensboende….
Hon fick diagnosen alzheimer för knappt 4 år sedan, och nu har det gått så långt att jag varken kan eller orkar att ta hand om henne hemma, och efter några månaders väntan, så blev det helt plötsligt en plats ledig och idag blev det flytt…
Men det är så brutalt, och overkligt, och det blir inte enklare av att titta tillbaka på bilder, där vi har haft så mycket kul och varit med om så mycket….men det är minnen, som jag har kvar, även om jag har dem mest för mig själv nu…
Men jag kände att jag behöver skriva, så en del som inte vet, får veta vart Ylva har tagit vägen, något som jag själv undrat lite de senaste åren – Ylva, vart tog du vägen?
Hon är inte borta än, vi kan fortfarande hitta på saker och skapa lite fler minnen framöver, men det blir inte av samma kaliber som de minnen som jag bär inom mig..
Dock har jag en god känsla för att hon är på ett bra ställe nu och får bästa möjliga hjälp, och är mycket tacksam för all stöttning på Solgläntan av T, S och M, samt alla besök från det suveräna stödteamet med K och N och vovven Yra. Ni har varit suveräna!
Och tack till Å, som stöttat och stått ut med mina mail och samtal…
Sedan finns det en del övrigt att önska kring samordningen hos kommunen. Jag vet ärligt inte hur många olika avdelningar och personer jag har haft kontakt med under åren för att få allt på plats…men det bortser jag från idag..
Man lär sig också att inte ta något för givet, att inte spara på livet utan vill man göra något, så gör det, för en vacker dag, så kan det vara för sent…